Jag jobbar ju som grafisk designer och kan det här med färg och form, om jag får säga det själv. Och det måste jag ju få säga, det här är ju min blogg, haha. Hur som helst. Jag jobbar med design. Men jag är inte, som många tror, väldigt bra på att teckna. Fast det gör mig inget!

Jag kan ju rita så klart, men det är inte så att vi ramar in mina alster och sätter upp på väggarna direkt. Jag är duktig på att visa hur jag har tänkt, men vackert vet jag inte om jag skulle kalla det. Jag är mer en arbetshäst än en fullblodsarab kanske man kan säga. Och det gör mig inte så mycket. Klart jag skulle vilja kunna verkligen Teckna. Som den här killen:

Fabiano Millani heter han och är helt absurd duktig på att teckna. Väldigt imponerande, men också avskräckande. Kan jag inte rita så där bra så får det vara, ungefär.

Samtidigt finns det något lite livlöst i det här sättet att rita – hyperrealistiskt som det kallas. Visst, jag förstår att hantverket bakom det här är värt mycket men varför rita något som redan finns, om man nu ska rita realistiskt – varför inte använda tekniken till att rita något helt otro-ligt, men med sådan teknik att alla som ser bilden tror på det.

Fast jag undrar om inte all teknik med filmtrick och dataanimeringar har gjort att folk inte är så lättlurade längre. Kan man verkligen lita på att det är sant det man ser?

Det har pratats om att snart kommer det att komma filmer med sedan länge döda skådisar i rollerna, eftersom man kommit så långt med tekniken att både röst och kroppsrörelser och an-siktsuttryck går att återskapa. Men varför? Vad är det man ska uppnå? Har världen verkligen saknat ytterligare en film med Humphrey Bogart så mycket att man måste väcka honom från de döda? Eller kommer man att göra det bara för att man kan? Vore det inte bättre att lägga sin kraft och tid på att skapa något nytt och eget?

Det tror jag i alla fall och det är det jag tröstar mig med när jag ser mina skapelser – de är inte perfekta men de är mina egna. Det är jag som gjort de där strecken. Jag tycker också om att lämna kvar spår av tidigare skisser i det jag ritar, jag vill visa processer fram till slutstationen. Ritar jag fel så suddar jag ut, men inte alltför noggrant, nej jag vill att det ska synas att det finns en människa bakom. Därmed inte sagt att jag bara jobbar analogt med penna och papper. Jag jobbar mycket på datorn också, och där är det lättare att sopa bort alla spår av mänsklig aktivitet, men jag har insett att jag är mycket mer nöjd med det jag åstadkommit om jag låter bli, och låter alla mina små missar och ändringar vara kvar. Det är mitt signum skulle man kunna säga.  

Nu är renoveringen i köket klar och vår gamla matsal har efter omröstning blivit ett kreativt rum, där min mans gitarrer får stå framme, våra barns teckningar inte behöver städas bort och där min moodboards och inspirationssamlingar kan få ligga framme. Det var precis ett sånt rum vi behövde utan att vi visste om det. Det har nu blivit lättare att hålla ordning i de andra rummen, när vi har ett rum med helt egna regler. Vi dammsuger och dammar så klart även i vårt kreativa rum, men vi plockar inte undan och gömmer all aktivitet som pågått under da-garna. Som en stor låda som vi låta vara rörig, för att de andra ska kunna bli mer välstädade. Perfekt för oss!

köksluckornaoch köket vi fått, med de blekt militärgröna luckorna som vi specialbeställde från Mälarkök – malarkok.se – och den murriga, mysiga, familjära stämningen, är så rätt för oss. Vi trivdes ald-rig i det ljusa och fräscha, har vi insett nu så här i efterhand. Men man ska aldrig säga aldrig, trender kommer och går. Risken finns ju alltid att vi tröttnar på det mörka och vill ljusa upp allt med lysrör och vitt, vitt, vitt. Men tillåt mig ställa mig tveksam inför det.

Nog för att jag tror att vi någon gång kommer att vilja ändra saker och ting i vårt kök och vårt hem, det går liksom hand i hand med att livet i sig utvecklas. Ett hem som sett likadant ut sedan det byggdes och flyttades in i, känns som ett hem som inte åldrats eller mognat. På samma sätt som jag har svårt att se att jag skulle jobba på samma ställe hela mitt yrkesliv, som mina föräldrar gjorde och fick sin guldklocka, så har jag svårt att se att vi skulle bo i samma hus hela livet. Och skulle vi bo kvar då krävs det att vi gör små och stora ändringar då och då.

Det enda som är konstant är förändringen, brukar det sägas. Och jag håller med. Men för nu så är vi helt nöjda med hur vi har det! Men det kanske vänder…