Jag jobbar ju som grafisk designer och kan det här med färg och form, om jag får säga det själv. Och det måste jag ju få säga, det här är ju min blogg, haha. Hur som helst. Jag jobbar med design. Men jag är inte, som många tror, väldigt bra på att teckna. Fast det gör mig inget!

Jag kan ju rita så klart, men det är inte så att vi ramar in mina alster och sätter upp på väggarna direkt. Jag är duktig på att visa hur jag har tänkt, men vackert vet jag inte om jag skulle kalla det. Jag är mer en arbetshäst än en fullblodsarab kanske man kan säga. Och det gör mig inte så mycket. Klart jag skulle vilja kunna verkligen Teckna. Som den här killen:

Fabiano Millani heter han och är helt absurd duktig på att teckna. Väldigt imponerande, men också avskräckande. Kan jag inte rita så där bra så får det vara, ungefär.

Samtidigt finns det något lite livlöst i det här sättet att rita – hyperrealistiskt som det kallas. Visst, jag förstår att hantverket bakom det här är värt mycket men varför rita något som redan finns, om man nu ska rita realistiskt – varför inte använda tekniken till att rita något helt otro-ligt, men med sådan teknik att alla som ser bilden tror på det.

Fast jag undrar om inte all teknik med filmtrick och dataanimeringar har gjort att folk inte är så lättlurade längre. Kan man verkligen lita på att det är sant det man ser?

Det har pratats om att snart kommer det att komma filmer med sedan länge döda skådisar i rollerna, eftersom man kommit så långt med tekniken att både röst och kroppsrörelser och an-siktsuttryck går att återskapa. Men varför? Vad är det man ska uppnå? Har världen verkligen saknat ytterligare en film med Humphrey Bogart så mycket att man måste väcka honom från de döda? Eller kommer man att göra det bara för att man kan? Vore det inte bättre att lägga sin kraft och tid på att skapa något nytt och eget?

Det tror jag i alla fall och det är det jag tröstar mig med när jag ser mina skapelser – de är inte perfekta men de är mina egna. Det är jag som gjort de där strecken. Jag tycker också om att lämna kvar spår av tidigare skisser i det jag ritar, jag vill visa processer fram till slutstationen. Ritar jag fel så suddar jag ut, men inte alltför noggrant, nej jag vill att det ska synas att det finns en människa bakom. Därmed inte sagt att jag bara jobbar analogt med penna och papper. Jag jobbar mycket på datorn också, och där är det lättare att sopa bort alla spår av mänsklig aktivitet, men jag har insett att jag är mycket mer nöjd med det jag åstadkommit om jag låter bli, och låter alla mina små missar och ändringar vara kvar. Det är mitt signum skulle man kunna säga.  

Nu är renoveringen i köket klar och vår gamla matsal har efter omröstning blivit ett kreativt rum, där min mans gitarrer får stå framme, våra barns teckningar inte behöver städas bort och där min moodboards och inspirationssamlingar kan få ligga framme. Det var precis ett sånt rum vi behövde utan att vi visste om det. Det har nu blivit lättare att hålla ordning i de andra rummen, när vi har ett rum med helt egna regler. Vi dammsuger och dammar så klart även i vårt kreativa rum, men vi plockar inte undan och gömmer all aktivitet som pågått under da-garna. Som en stor låda som vi låta vara rörig, för att de andra ska kunna bli mer välstädade. Perfekt för oss!

köksluckornaoch köket vi fått, med de blekt militärgröna luckorna som vi specialbeställde från Mälarkök – malarkok.se – och den murriga, mysiga, familjära stämningen, är så rätt för oss. Vi trivdes ald-rig i det ljusa och fräscha, har vi insett nu så här i efterhand. Men man ska aldrig säga aldrig, trender kommer och går. Risken finns ju alltid att vi tröttnar på det mörka och vill ljusa upp allt med lysrör och vitt, vitt, vitt. Men tillåt mig ställa mig tveksam inför det.

Nog för att jag tror att vi någon gång kommer att vilja ändra saker och ting i vårt kök och vårt hem, det går liksom hand i hand med att livet i sig utvecklas. Ett hem som sett likadant ut sedan det byggdes och flyttades in i, känns som ett hem som inte åldrats eller mognat. På samma sätt som jag har svårt att se att jag skulle jobba på samma ställe hela mitt yrkesliv, som mina föräldrar gjorde och fick sin guldklocka, så har jag svårt att se att vi skulle bo i samma hus hela livet. Och skulle vi bo kvar då krävs det att vi gör små och stora ändringar då och då.

Det enda som är konstant är förändringen, brukar det sägas. Och jag håller med. Men för nu så är vi helt nöjda med hur vi har det! Men det kanske vänder…

Nu har vi kommit långt med köket. Väggen är riven och köket sitter numera ihop med var-dagsrummet. Alla nya fina skåpluckor är uppe och jag har målat de övre lådfronterna gula. Bara små detaljer kvar att ordna med, sätta fast socklarna och så.

Nu ser det fantastiskt ut men ett tag var det ju fullständig katastrof. Ungefär som i den här filmen med Masha och Björnen – en rysk tecknad serie som mina barn (och jag) tycker är hur kul som helst. Masha är en liten flicka som inte har några gränser överhuvudtaget och en vilja av järn. Björnen är en beskyd-dande och snäll nalle som gör allt för att hålla Masha på bra humör. Tydligen bygger de på klassiska figurer i den ryska mytologin.

I just det här avsnittet ska de renovera efter att Björnens TV har exploderat. Ingenting går som Björnen har tänkt sig men i slutändan blir det alldeles ljuvligt fint. Tills TV:n exploderar igen…

Riktigt så illa har det inte varit här hemma, men som vanligt när man bygger om eller renoverar så stöter man på hinder. Det är bara att ha med i beräkningarna så blir man inte arg för att det tar längre tid än man tänkt.

Rivningen innebär att vi måste komma på nåt nytt sätt att använda matsalen, eftersom den mist sin funktion nu när köket väller ut i vardagsrummet. Kanske ett gästrum med en snygg dagbädd – Bruno Mathsson gjorde en fantastiskt fin som heter Berlin.

Eller så gör vi det till ett arbetsrum – fönstren skulle ge ett väldigt fint ljus. Ett rum där vi inte behöver plocka undan våra projekt när kvällen kommer. Det vore toppen för mycket av det flow jag får på kvällarna rinner av mig när jag måste städa undan alla små skisser och inspirat-ionslappar – bättre om det fick ligga kvar till dagen efter och mogna en smula.

Hur det än blir så känns det spännande med ett helt nytt rum att fylla med liv. Och det är här-ligt med ett kök där vi inte krockar med varandra hela tiden. Yta!

Vår dröm om ett vackert kök där vi alla faktiskt får plats börjar bli verklighet. Vi tog i alla fall många steg närmare i helgen. Vi var i Malmö och hälsade på Linn och Martin, de har köpt lägenhet i Slottstaden och precis flyttat in. Härlig genuin funkis med öppen spis och vackra golv. Jag tror det kommer att bli hur fint som helst, när de väl packat upp alla lådor och fått upp lite andra tapeter och gardiner. Jättemysig helg med långa middagar. Vi hade lämnat bar-nen hos mina svärföräldrar så vi behövde inte oroa oss för att bli väckta tidigt av barn som ville bli underhållna. Alltså tog vi chansen att sitta uppe extra länge. Så här i efterhand kanske vi borde lagt oss i vettig tid i alla fall en av kvällarna så vi kunde sovit ut för en gångs skull, men det här var värt tröttheten på söndagen!

Men det var ju inte det jag skulle berätta om. På lördagen så började vi med frukost på FYN – det som tidigare var Chez Madame. Vi var så ledsna när vi fick höra att Chez Madame lagt ner, men glada att FYN tagit över, de kan sina grejor de med!
Och i Sankt Knut-området finns det en del roliga second hand-butiker också. Bland annat My Little Loppis som ligger mittemot FYN. Köpte två fina pinnstolar där som kommer passa per-fekt i nya köket. Lite Lilla Åland-stuk men med en helt annan prislapp…

Men en annan överraskning väntade oss. Och egentligen borde jag väl inte bli förvånad – det är när man slutar leta så förtvivlat som det händer. Inte trodde jag att jag skulle köpa köks-luckor i Malmö! Men där var de – på Mälarkök. Kolla hur fina luckor de har!

Vi fastnade för de som heter Valö och vi kommer att be dem måla dem åt oss i en färg som närmast kan beskrivas som blekt militärgrön. Den är väldigt organisk och naturlig. Det kommer att bli så fint.

Och jag gick ju så klart igång på beslagen i koppar – för nu har jag bestämt mig. Vi ska köra ett dovt och vackert kök som härstammar från allmogen och shaker-stilen. Lugna och varma fär-ger som bjuder in till ett riktigt gästabud. Det andas kvalitet och lång historia och gedigna material. Inget känsligt och vitt som man inte får spilla minsta lilla såsdroppe på. Ett kök att verkligen leva i.

Men självklart kommer jag inte nöja mig med dessa två färger i vårt nya kök. Det är ju något som fattas, och ni vet ju vad, eller hur? Helt rätt – gult! Annars skulle det ju inte vara ett kök som jag har varit med och valt.
Jag kommer att måla ett par av lådfronterna, de översta tror jag, i en härligt honungsgul nyans som kommer att gifta sig med det blekt gröna och kopparen på ett fenomenalt sätt.

Åh vad jag ser fram emot vår första frukost i vårt nya vackra kök!

Ibland längtar jag tillbaka till en tid när husen byggdes för att hålla, och inredningen likaså. När slit och släng inte var orden för dagen utan man använde det man hade tills det gick sön-der och inte kunde lagas fler gånger.

Vi bor i ett från slutet av 50-talet, med smart planlösning utan krusiduller. Men ibland kan jag drömma om ett sekelskifteshus. Där väggarna sett mycket och golven tagit emot trampet av många fötter. Ett hus med historia som vi skulle ta hand om och se till så att det kan leva i hundra år till minst.

Åh! Så vackert. Katthult från Emil i Lönneberga.

Åh! Så vackert. Katthult från Emil i Lönneberga.

Kruxet med att ta hand om gamla hus kan vara att det kan vara riktigt knivigt att få tag på ”reservdelar”. De flesta säljer ju nya kök, nya fönster och nya dörrar med nya handtag i sina butiker. Men de finns också de som har insett värdet i de gamla husen och de gamla beprö-vade byggteknikerna.

Gysinge Byggnadsvård till exempel. Där kan man hitta beslag som antingen gjordes 1923 eller så är de replikor på beslag som gjordes 1923. Det skulle vara en styggelse att sätta ett nytt handtag på en 130 år gammal dörr! Jag kan spendera långa stunder framför deras sida och bara drömma: Linoljefärg! Roslagsmahogny! Ägguletempera! Ja ni hör ju.

Men det finns ju något väldigt bra och inte alls bara bakåtsträvande i denna vurm för det gamla – det är stort miljötänk bakom det också. Istället för att slänga ut mina gamla fönster kittar jag om dem själv och målar dem så de håller i många år framöver.

Svenskan skrev om Gysinge och andra som går i samma spår – http://www.svd.se/bevarade-kulturvarden. Jag välkomnar den här trenden med öppna armar. Vi kan ju inte hålla på och bara producera nytt hela tiden, vi måste tänka längre än så. Och genom att lära oss hur vi tar hand om vårt hus, inte bara fasaden utan även fönster, golv och dörrar så ger vi våra hus längre liv. Det är en investering för framtiden om något, var ska annars våra barn bo?

Men alla vill inte tillbaka. En kille på mitt förra jobb bara fnös när jag sa att jag ville bo i ett gammalt hus. Han ville bo i sprillans nytt, annars fick det vara. Vi är minsann olika vi människor. Tur är väl det! Nu slipper vi alla tävla om samma hus.

Som jag har berättat så är vi mitt inne i en ingående köksrenoveringsfas just nu. Renoveringen har pågått i kanske fyra veckor nu. Men i mitt huvud har den dock pågått mycket längre. Ända sedan vi för två år sen fick vårt andra barn och vi insåg att köket kommer att bli för litet inom kort. Vi behövde slå ut minst en vägg och göra plats för alla familjemedlemmar. Men det är många val som måste göras – ska vi ha en köksö? Och ska köksön ha egen vattenkran och vask? Ska vi kunna laga mat på köksön eller är det bara för förvaring och snabba stående mål-tider?
Hur ska diskbänken se ut – ska det var rostfritt stål och praktiskt eller grön och vacker mar-mor, som kräver lite mer omtanke?

Dessutom har jag inte kunnat bestämma mig för vilken väg vi ska gå. Om vi ska vara galna och vräka på med färg och mönster eller dovare och lugnare. Danskarna har alltid varit bra på det där med stylish inredning som inte är för mycket utan alldeles precis.

Som här till exempel:
http://www.residencemagazine.se/hemma-hos-kim-dolva-kopenhamns-egna-koksjesus/

Det är ju bara så snyggt! Men det är också ett kök som kräver stillhet och att man alltid plock-ar undan efter sig, eftersom hela rummet är som ett konstverk, ett stilleben som man inte ska störa.

Det lutar åt ett livfullt och galet kök – jag hoppas att jag får med mig resten av familjen på det också.
Än så länge har vi bara tagit ner skåpstommarna som vi kommer att återanvända och börjat riva ner väggen – vi gör det själva, när vi får tid över så det går inte så fort. Som tur är har vi många vänner att hälsa på, och nära till våra respektive föräldrar…

Jag jobbar som grafisk designer – vilket betyder att jag sysslar med färg och form hela dagarna. Och när jag sen kommer hem så fortsätter jag med det i mitt eget hem!

För mig är inredning som att lägga pussel – men med tredimensionella bitar som ska fogas samman till en magisk helhet. Och det roliga är att till skillnad från pussel så finns det oändligt många slutbilder som man kan bilda med de olika bitarna. Men det är samma känsla av att hitta mönster och återkommande teman som går igen. Jag gör mitt bästa för att pussla ihop en bild som tilltalar både mig och min familj som också ska leva med mina idéer.

grafisk design

När jag jobbar, och även här hemma bör kanske tilläggas, tycker jag om att använda mig av det oväntade, blanda traditionella med hypermodernt, olika stilar utan att det blir överlastat. Det är en balansgång!

För ett tag sen såg jag ett reportage som visade hur vackert det kan bli när man vågar lite i färgvalet. Och ja, de har valt gult bland annat.
http://www.skonahem.com/inspiration/Kok-Kok/Var-inte-radd-for-farg-i-koket–knallgult-och-gratt-en-fantastisk-kombo

Är det inte underbart? Det här köket tar i, samtidigt är det hemtrevligt och vilsamt att vistas i. Det krävs mod av både inredare och framförallt familjen som ska bo och leva i det.

Ett tips om du har en galen inredningsidé – skriv ner den på en lapp. Titta sedan på lappen två eller tre veckor senare och se om du fortfarande tror på idén – då kan det vara värt att testa!