För sant för att var bra

Jag jobbar ju som grafisk designer och kan det här med färg och form, om jag får säga det själv. Och det måste jag ju få säga, det här är ju min blogg, haha. Hur som helst. Jag jobbar med design. Men jag är inte, som många tror, väldigt bra på att teckna. Fast det gör mig inget!

Jag kan ju rita så klart, men det är inte så att vi ramar in mina alster och sätter upp på väggarna direkt. Jag är duktig på att visa hur jag har tänkt, men vackert vet jag inte om jag skulle kalla det. Jag är mer en arbetshäst än en fullblodsarab kanske man kan säga. Och det gör mig inte så mycket. Klart jag skulle vilja kunna verkligen Teckna. Som den här killen:

Fabiano Millani heter han och är helt absurd duktig på att teckna. Väldigt imponerande, men också avskräckande. Kan jag inte rita så där bra så får det vara, ungefär.

Samtidigt finns det något lite livlöst i det här sättet att rita – hyperrealistiskt som det kallas. Visst, jag förstår att hantverket bakom det här är värt mycket men varför rita något som redan finns, om man nu ska rita realistiskt – varför inte använda tekniken till att rita något helt otro-ligt, men med sådan teknik att alla som ser bilden tror på det.

Fast jag undrar om inte all teknik med filmtrick och dataanimeringar har gjort att folk inte är så lättlurade längre. Kan man verkligen lita på att det är sant det man ser?

Det har pratats om att snart kommer det att komma filmer med sedan länge döda skådisar i rollerna, eftersom man kommit så långt med tekniken att både röst och kroppsrörelser och an-siktsuttryck går att återskapa. Men varför? Vad är det man ska uppnå? Har världen verkligen saknat ytterligare en film med Humphrey Bogart så mycket att man måste väcka honom från de döda? Eller kommer man att göra det bara för att man kan? Vore det inte bättre att lägga sin kraft och tid på att skapa något nytt och eget?

Det tror jag i alla fall och det är det jag tröstar mig med när jag ser mina skapelser – de är inte perfekta men de är mina egna. Det är jag som gjort de där strecken. Jag tycker också om att lämna kvar spår av tidigare skisser i det jag ritar, jag vill visa processer fram till slutstationen. Ritar jag fel så suddar jag ut, men inte alltför noggrant, nej jag vill att det ska synas att det finns en människa bakom. Därmed inte sagt att jag bara jobbar analogt med penna och papper. Jag jobbar mycket på datorn också, och där är det lättare att sopa bort alla spår av mänsklig aktivitet, men jag har insett att jag är mycket mer nöjd med det jag åstadkommit om jag låter bli, och låter alla mina små missar och ändringar vara kvar. Det är mitt signum skulle man kunna säga.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *